Svensk skräck och det ofärdiga

Vad är det mest fasansfulla du kan komma på? En historia av H.P Lovecraft eller The Tell-Tale Heart av Edgar Allan Poe? Inte en chans, såvida du inte växte upp på 1800-talet. Kanske tror du att för att skrämma oss luttrade i videogenerationen gäller det att klämma fram en amerikansk skrik-och-splatter-rysare eller en japansk stämnings skräckis med långsamma scener och extremt dystopisk filmmusik.

Visst, nog sitter du ihopkurad i soffan, men det är bara ett utslag av den ytliga rädslan, det kittlande och spännande som du egentligen är ute efter. För god ton och sed ska här snabbt nämnas att det läskigaste jag någonsin konsumerat, hur man än vänder och vrider på det, var en vansinnigt krypande kort liten historia ur Kalla Kårar som jag måste ha läst när jag var åtta. Åldern och känslan gjorde nog sitt också. Men den spökhistorien, även såhär i efterhand sätter inte den existentiella ångest i bröstet, inte obehagskänslan och det inre mörkret som jag syftar på. Bara en sak kan göra det: Svensk diskbänksterror (copyright).

Denna typ av litteratur, och i viss mån film, behöver inte vara läskigt alls egentligen. Den kräver inga monster eller mördare som springer runt i en skog, eller bisarra legender som det spinns vidare på. Det enda den behöver är ett barn. Det är minimumrekvisitan. Barnet ska vara sådär en tio-tolv år, vilja väl, och ha det förjävligt, både hemma och i skolan. Känner ni igen det? Det jag talar om är Johan Ajvide Lindqvists briljanta två första böcker Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda.

Helt vanliga pojkar och flickor, pensionärer, pappor, mammor och farföräldrar som med sin gnidande obehagliga sen-till-jobbet-ont-i-magen-gråmulet-väder-realism kommer en så nära utan att egentligen ens behöva vara speciellt bra skriven. Det är det läskiga, på något sätt. Vi i Sverige är så homogent extrema med mellanmjölk, lådvin, försäkringskassan, dagisavgift och centralvärmen att det inte går att missa målet. I Ajvides romaren ställs vi inför det värsta som det här landet har att erbjuda. Misär bakom en institutionell fasad. Ett socialt system med barn som faller igenom, rädsla för att vara ensamma. Alkoholism, fuktiga minusgrader och hushållsvåld.

Det skräckinjagande är inte zombierna eller vampyrerna, det är den fascinerande hellyllesvenska tragedin vi alla känner till och rört oss i. Dessa två böcker, och säkerligen den relativt nyutgivna Människohamn, är nationalklenoder lika skarpt svenska som Doktor Glas och Gösta Berlings Saga. För mig, född på åttiotalet, kryper ändå skildringarna utav protagonisten Oskars barndom i Låt den rätte komma in i det tidiga åttiotalets Blackeberg under skinnet.

När de spillror av liv som passerar genom boken gråter, skriker, skrattar eller lider är det inte jag som gör det, det är inte det som är grejen, men jag vet vilka som gör det. Jag ser dem framför mig på torg, i trapphuset, i sopprummet och i tvättstugan. De lite för högljudda på tunnelbanan, hon med ett blått öga och plastkassar som inte möter någons blick. De tystaste barnen på skolgården. Romanerna blir på det här sättet bara en trampolin för våra egna minnen och tankar, ett karbonpapper lagda över våra egna liv där blyertsens drag framhäver de mörkaste skuggorna och linjerna. Ni känner igen det.

Inte skräcken, kanske inte mörkret, men detta recept, det alltigenom svenska, har använts i säkerligen hundratals filmer och böcker. Filmer som Tillsammans och Jägarna använder den, det enda som skiljer mellan de två är en dragning på ljusstyrkan över samma garage, samma flanellskjorta, Volvo, närbutik och köksbord. Samma sprit, samma tårar.

Åter till Ajvides böcker. Tycker jag att de är bra? Ja, men inte bra på samma sätt som de fantastiskt spännande och drivande sci-fi jag läst, snarare böcker som man har möjlighet att få att växa. Skräckens stämpel som skräplitteratur släpper mina hämningar en smula, och även författarens. I vilken annan genre kommer man annars undan med formuleringar som: ”Svartskjukan var en fet, kritvit orm i hans bröst. Den vred sig långsamt, ren som oskuld och barnsligt tydlig”.
Vackert, på ett kaxigt tilltalande sätt ytterst finstämd. Alltför ofta känns romaren för spända och stressade, vridna neråt och skurna till det känns som att man smeker en komplicerad metallskulptur när man läser dem. Vacker och intressant, men kallt. Det är klart på något sätt.

Ajvides böcker är inte klara, de är inte perfekta, men deras obarmhärtiga vardaglighet kräver av oss att vi fyller ut själva, sväller upp med det enda som kan dränka oss i äkta, blodisande terror: Vår fantasi.

Disktrasan – Det mest skräckinjagande vi vet.

~ av stormenper den januari 6, 2009.