Det här med dialoger

Det här med vad människor, djur, datorer och väsen säger till varandra i böcker är kanske hjärtat i vad litteratur som samhällsåterspeglande fenomen ska eller vill vara. Inte sällan pratar man om miljö, dramaturgi och ”språk” i litteraturen, men det omväxlande talet, dialogen, verkar tas för given. I J.D Salingers novellsamling Nine Stories är det dialogerna som är tyngdpunkten. Precis som i vår vardag är det talet, kommunikationen, som allt annat kretsar runt. Det är där vi bygger våra känslor, kommer till insikt, lär oss förhålla oss till andra människor. Kanske börjar hata, kanske älskar.

Vardagligt och ibland odramatiskt, men aldrig trivialt. När Salinger berättar sina korta, ofta lösryckta, små historier är det som att han håller en lektion i att läsa mellan raderna. Han slår oss i huvudet med nyans-hammaren och sticker oss i baken med en vitglödande gaffel av sociala minimalistiska situationer. Det är inte känslan av bombastiska brandtal som är så vanlig i moderna romaner, exempelvis Vita av Melania G. Mazzucco. Inte heller är språket nästintill plattityd -fyllda som i till exempel Alkemisten, eller trögt känslodött som i Män som hatar kvinnor.

På något sätt är det allt på samma gång, och lyckas samtidigt vara stört roligt. Att skapa sådana bra dialoger, där man förlorar sig i utbytets gnista och glömmer bort karaktärerna som pratar, kräver att man koncentrerar sig på just det: Karaktärerna. Hos Salinger är de där på ett påtagligt men ändå surrealistiskt sätt. En fullständig behärskning utav det engelska språket, kombinerat med en övernaturlig talang att skildra människor, skapar personer ifrån alla delar av livet som känns som att de sitter bredvid dig, just nu. Hemingway berömde honom för hans talang när de träffades under andra världskriget.

Jag läste någon gång att bra science-fiction och fantasy säger oss mer om hur människan är, vilka frågor vi brottas med, våra hopp och tvivel, än den mest närgånga socialrealistiska skildringen. Balansgången som detta kräver av en författare som ger sig in i leken är inget att fnysa åt, alldeles för ofta pendlar verk mellan ytterligheterna, men den är nödvändig. Du kan välja att inte gå ut på linan och istället stanna vid cirkusstolpen och skriva tomma texter, människolösa. Men när du väl gett dig ut är det bara åt det ena eller det andra hållet du kan ramla (jag är medveten om att det blev en plattityd). Salinger går på händerna över linan samtidigt som han jonglerar med fötterna. Han behärskar fullständigt sina karaktärer och deras minsta harkling, vridning på huvudet eller höjning av ögonbryn. Varje mening är vägd på guldvåg, och bakom och mellan dessa finns ett universum av redan tänkte tankar, av planering och fundering. Han ger mindre än vad han vet, vilket paradoxalt ger mer till läsaren.

Karaktärerna gör dialogen, men dialogen gör också karaktärerna. När man läser Salinger får man hela tiden känslan av att han har släppt sina skapelser lösa. Det är så finstämda att de bara går och går. Den minsta tänkbara kontrollen finns.

Dessa känslor av frihet, rymd, sanning och närhet (kom ihåg, inte realism), är förstås bara illusioner. Salinger har aldrig släppt pennan, men det yttersta tecknet på en god författare är när han eller hon inte märks.