Less is more
Jag svär i min egen kyrka och drar kanske på mig några bokmalars kritik när jag säger att smala böcker är bättre än tjocka. Från det att jag var tolv har jag plöjt 800-sidors tegelstenar, gett mig in i ändlösa följetonger om robotar, trollkarlar och rymdskepp (ofta i samma bok). Men på senare tid har jag börjat förstå de smala verkens fantastiska kvaliteér. Det kräver en så ytterst skicklig hantverkare att skära bort allt det onödiga, att polera en spänningskurva som ne gustaviansk byrå och få till precis rätt mängd miljöbeskrivningar för att inte tappa läsaren. Det är här dialogerna kommer in.
Där formas karaktärerna, där sätts tempo, miljö och stämning. Jag har tidigare orerat om novellkonsten av J.D Salinger, men nu kan Graham Greene med ”Our Man In Havanna” föras upp på listan. Det är utsökt, på ett nästan sensuellt delikat sätt. Varenda bisats är vägd på guldvåg för att precis passa in i det lilla pusslet. Jämförelserna låter inte vänta på sig. Mot det jag tidigare läst är dessa nätta små verk som perfekt sammansatta tyska sportbilar mot skramlande amerikanska pickups. Det är målsökande missiler mot bombmattor, delikatessaffär mot Willys. Och man vet att mer utav det goda skulle inte nödvändigtvis vara bättre.
De historier som nyss nämnda herrar vill berätta gör sig perfekt på ett kortare format. Förr i tiden var ju smalare verk normen, på den tiden när novellen var inne, och det sågs med respekt på de som kunde uttryckas sig stilfullt på ett fåtal rader. Istället för de textsprutor á la Stephen King (och hundra deckarförfattare) som tröskar ur sig bibeltjocka böcker.
Less is more, och mellan opretentösa pocketomslag stoltserar en handfull gulnande sidor där de mest fantastiska människor och varelser rör sig. När det är trångt prioriterar man, både när det gäller handling och stil. Att tala sanning gäller i högsta grad då, men mest genom fiction. Författaren har inte plats att svalla iväg på socialrealistiska epos, han måste visa människan genom att hitta på, komma närmare genom att ljuga en smula.
Dessa smala små underverk sköter om sina spänningskurvor med kärlek och fast hand, de skeppar runt sina karaktärer på banor som ritades upp under antiken, men de gör det med sådan hantverksskicklighet att inget gnissel hörs, inget skrapar emot. Väloljat, snabbt och säkert.
Som underhållning är det rätt i tiden, bokstavligt talat, då en sittning på toaletten blir så mycket trevligare med en nätt hanterbar liten bok vars handling har sådan fart framåt att man inte ens behöver vara dålig i magen och ha en trist gäst för att hinna avnjuta åtminstone ett sidospår eller etableringen av en ny karaktär. Ett förträffligt exempel på detta är Evelyn Waughs ”Scoop” (sv. titel: ”Press Stopp”) vilket leder mig in på ”journalistlitteraturen”, en puck jag kommer att passa vidare vid nästa inlägg.
Frank läste säkert också smala böcker på toaletten…
Du är guld, Per.