Kåranda

Det blir inte mer navelskådande än detta. En aspirerande journalist som kryper ner under täcket och drömmer sig naivt bort med hjälp av gulnande bokryggar och en ficklampa till krigskorrespondentens ärorika vedermödor i fjärran länder, eller den moraliskt oomkullrunkelige grävande reportern som med en skrivmaskin i den ena handen, en whiskey i den andra och en skön kvinna över axeln drar ner de metafysiska byxorna på bolagspampar och politiker. Jan Guillou och Ernst Hemingway släng er i väggen. I kort sagt alla verk som innehåller en karaktär som har någon som helst koppling till journalistik infinner sig raskt en författartävling i att hysterisk spruta ur sig stereoptyper. Inte nödvändigtvis fördomar, det kan ligga en smula sanning i dem (liksom i fördomar). Ska det vara den hjältemodige erövraren vi beskrev här ovan, eller kanske den komiska hoppsan-kerstin-journalisten? Satiren eller hollywooddramatiseringen?

Ingen verkar intresserad av hur det verkligen går till, de dagliga göromålen, att ringa i evigheter till med flit obemannade telefoner i någon pastellfärgad myndighetskorridor, att stå och småfrysa vid en sjö när klass 3A från Björkängens skola lär sig segla jolle. Det är antingen eller som gäller. Du är Michael Blomqvist ur Milleniumserien, orädd attackreporter med osvikligt rättspatos eller så är du William Booth ur Scoop, ”Drakens” reporter i småfågel- och lövgrodsfrågor som med sympatisk naivitet av en olyckshändelse blir skickad som krigskorrespondent till Afrika. Det är bara att fylla på i kolumn A eller B. Mer förvirrande blir bilden när man betänker att de allra flesta som ger ut böcker i vårt avlånga land, och säkert i de flesta andra också, är väl etablerade journalister, oftast reportrar. Trots det verkar det finnas en komplett nonchalans när det gäller att skildra en riktig journalist. ”Vänta ett tag”, säger den kunnige, ”alla reportageböcker då?”. Självklart, här kommer själva behållningen med att läsa det skickliga journalister skriver. Enkelt, tydligt, bra flyt och med blicken på bollen, för att fyra av en sista sportfloskel. Du bränner igen om dem på max en dag. Sölve & Co. av Britt-Marie Citron är bland det mest givande kurslitteraturen jag läst. I alla fika- och konferensrum på alla myndigheter, departement, domstolar och kommuner borde den ligga som ett lysande argt bevis varför ända in i sjumilaskogen vi egentligen behöver offentlighetsprincipen och journalister för.

Likaså kan ”innifrån”-skildringarna stå i en klass för sig när journalister kastar in en molotovcocktail hos Klubben för inbördes beundran och skriver om sin egen arbetsplats med mer eller mindre saklighet. Båda exemplen som dyker upp är ifrån Aftonbladet, tidningen vi alla älskar att hata. Myggor och Tigrar av Maja Lundgren utspelar sig bara delvis på den uppenbarligen skruvade kulturredaktionen där Maja överväldigas av den störda manlighetsnorm som råder där. Med namn och allt spikas det manliga journalistpatrasket upp av henne innan hon sticker till Italien och boken tappar fart som senaste tio årens palmeutredning.

På Aftonbladet däremot är en saklig berättelse om kvällsblaskans uppgång och uppgång av Sven Sörmark som gör alldeles rätt för sig. Med ett rysligt torrt och roande språk (en doft av tokrolig patenterad brittisk meningsbyggnad) leder Sören oss igenom de mest omvälvande åren av Aftonbladets historia, inte fram till nutiden utan fram till att den blev ”LO-bladet” som han kallar den.

Svart och vitt är precis det som journalister inte ska rapportera som, men ifråga om litteraturen verkar vi ha sjunkit ner lika djupt i hollywoods spänningskurva som alla andra.