Backstugor och apokalypsen

Allting har sin tid och allting har sin plats säger vissa, men jag undrar när tiden ska komma då depp-böckerna slår igenom hårt. Det är de böckerna som får dig att efter du har läst dem vagga iväg trött genom natten, sätta dig i ett hörn på en deprimerande bar och försöka dricka dig in i evigheten. Oftast så skildrar de en stämning snarare än ett händelseförlopp, bara för att de är deprimerande behöver det nödvändigtvis inte konsekvent gå åt helvete för karaktärerna eller ens att de har ett olyckligt slut. Istället för de fram en slags tragik som oftast bara kan fångas av extremisterna i varje litterär fålla.

Den extrema flåsande miljöbeskrivaren, som ohämmat ger sin in på att i detalj förklara lukten av den skrubbade stålbritsen på det mentalsjukhus där vår protagonist har lags in, är en sådan taliban i bokhyllan. Han beskriver varje svettdroppe på Atlas som håller upp himlavalvet, och vältrar sig i tvivel, grubblerier smärta och gärna en smula avföring. Det mest deprimerande exemplet jag läst senast på detta är det rottingpiskande, tuberkulosdödande och föräldralösa verket Nässlorna blomma av Harry Martinsson. Utsökt vackert språk som används uteslutande för att väva den kvävande rök av ond bråd död och förtvivlan under största delen av boken.

I uppväxtskildringen som utspelas kring tidigt nittonhundratal beskrivs de armaste, fattigaste små backstugor, torp och människor som svensk prosa producerat (för övrigt så verkar det finnas så många böcker som utspelas på den tiden med likadan handling att genren ”Uppväxtskildringar, tidigt 1900-tal, landsbygden” borde ha en egen avdelning på våra bibliotek.) Den lilla föräldralösa Martin (Harry Martinssons gestaltning av sig själv som barn) inser mot slutet av boken att människorna kring honom lever och frodas i hatet, de går igenom livet bittra, arga och besvikna och lämnar ett otacksamt jordeliv fyllda med vemod och smärta. Kul läsning, helt enkelt.

På motsatta sidan av Martinsson, fast lika djupt rotad i de ångestframkallande skrifternas tradition, har jag stött på Cormac McCarthy och hans The Road, som för övrigt kommer på bio om ett tag med Viggo Mortensen i huvudrollen. Nu befinner vi oss i ett ödelagt USA där människor jagar och äter varandra, en icke namngiven katastrof har störtat civilisationen och dödat en stor del av allt levande. Om man läser recensionerna som skrivits om boken dyker ord som ”känslomässigt förkrossande” och ”hjärtekrossande” upp. Inte så konstigt. Boken skildrar en döende man och hans unga son när de försöker ta sig söderut genom ett landskap liknar en korsning mellan Mad Max med minusgrader och Hannibal Lecters dagdrömmar.

Stilen är så sparsmakad att verket snarare lutar åt skräck-lyrik än minimalism. Dialogerna är i formatet ”avskalad barnbok”, inga känslouttryck, inga onödiga bisatser, prepositioner eller adjektiv. Vi dras framåt i McCarthys obarmhärtigt vassa historieberättande med hjälp av enkla, korta, fruktansvärda konstateranden av verkligheten kring karaktärerna. Jag ska inte säga slutet, men låt mig säga så här, jag kunde knappt sova den natten när jag läste ut boken, och inte heller kunde jag släppa bilden av dessa två otroligt utsatta svältande och frysande människor.

Depression, mörker, hat och våld. Allt detta finns inte bara som element som kan manipuleras i Nässlorna blomma och The Road, de är själva essensen. Den grunden ger också dessa författare möjligheten att bli extrema i sina stilistiska mejslingar, konventionerna är upplösta, spänningskurvan blev en råbandsknop och en möjlighet att inte dalta med visionen infinner sig. I mitt eget blygsamma skrivande känner jag tryggheten när mörkret faller över karaktärerna och handlingen. Kanske är det som lille föräldralösa Martin tror, att vi människor lever i hatet, och tar näring av ilskan och den småsinta ondskan.