Inspirationslitteratur på latin
En bok kan ge de mest fantastiska känslor, både höga och låga, vilka kan kretsa runt i ens huvud i veckor och månader efter man lagt ner den. Den kan göra en förbannad, ledsen, euforisk, stridslysten, skeptisk, matt, tankfull, grubblande, sprudlande och till och med kåt. Att leka och spela på dessa känslor är a och o för en författare, de kan bara genom att till exempel vilja berätta sanningen om sin barndom, rakt upp och ner, gräva upp våra egna begravda hundar och rota i våra egna skelettfyllda garderober.
I ett sammelsurium av mer eller mindre påstridiga påståenden, liknelser, metaforer, dialoger och beskrivningar kan en enda droppe känsla falla orörd genom vår vindtunnel av censur och landa med en komets kraft på läsarens själ och få den att slå klang. Detta är känslan som alla de skrivande eftersträvar, den påverkan som gör all möda värd.
Till och med i min ytterst begränsade erfarenhet av skrivrespons är det den kritiken som har följt med mig: ”När jag läste det här stycket kände jag såhär”. Det handlar inte om vad personen känner så mycket som att den ska känna, tolkningen är fri, vilket verkar vara vad de flesta författaren, regissörer och dylikt löst folk tillslut förstår. Hopblandad med denna flora av känsloladdade alster skumpar dock många böcker som framkallar något annat inombords. Inte så mycket en känsla som en drivkraft, en vilja och en nyfikenhet. Ibland kan det vara facklitteratur som gör det, man råkar bläddra i en bok om nationalekonomi och blir så begeistrad att man ägnar en natt framför wikipedia.
Men ibland, som i Neal Stephensons Cryptonomicon och Quicksilver blir man insugen snarare av den självklara charmen än utav en faktaspäckad helhet. Förstod du något? Knappt jag heller, och vår förståelse är befriande nog inte Stephensons mål heller. I två utav hans böcker där han följer de fiktiva släktleden Waterhouse, Shaftoe, Comstock och Root, lägger han helt förtroendet i läsarens knä. Han litar på din intelligens och ditt intresse, din förmåga att greppa till och med de ekvationer och kryptografiska illustrationer som emellanåt ploppar up.
Det är Upplysningen dramatiserad, datorns födelse, matematikens utveckling, vetenskapens början och de tidiga forskarnas vedermödor på ett obarmhärtigt roande sätt. Dessa böcker är känsloväckande och inspirerande, utan att behöva vara kvasireligiös halvlyrik som Alkemisten.
När man lägger ifrån sig dem frågar man sig vilken komplett idiot man är som inte lade manken till och läste natur på gymnasiet, och sedermera satsade på teoretisk fysik, molekylärbiologi, astronomi eller liknande. Och man undra även varför man nu, efter över tre års högre studier, fortfarande inte kan redogöra för relativitetsteorin utan att börja svamla, och varför man inte har ett järnfast grepp om vetenskapsteorin. Suck. Det är bara att läsa vidare, drömma lite och lära sig ett helvetes massa.
