Wiggin och hans vänner

Miriam fick mig att spontanköpa en pocketbok för två-tre år sedan när vi strosade på stan. Hon tryckte den mot mitt bröst, tittade in i mina ögon och sa på sin nya-zeeländska engelska (med ett tonfall som bara äkta entusiaster kan ha)”You must read this”. Det var Enders Game av Orson Scott Card. Jag började läsa den, vände och vred på den i mitt huvud och i magen och kom fram till att den var mästerlig, roande och innovativ, ”men” inte så mycket mer. Inte som det fantastiska verk min vän hade målat fram. Jag läste första delen av de mer eller mindre fristående uppföljarna, Speaker for the Dead, som var än mer intellektuell. Ender Wiggins äventyr blev en liten pocket bland många andra i hyllan, tills jag insjuknade i veckan. Av en händelse läser om den. På en dag. Läser första delen i parallella serien om karaktären Bean, Ender´s Shadow. På en dag.

Aldrig har jag insett kraften i omläsningar, i hur tankar och funderingar sakta sjunker ner i ens undermedvetna och blir lika mycket del av ens minne som ens känsloliv. När man sedan tar upp samma bok ett, fem eller tjugo år senare står man på ett berg av spaningar, grubblerier och drömmar om varenda detalj i boken. Ens undermedvetna är det kraftigaste som finns, den kommer ihåg, lagrar och analyserar allt. Google och Wikipedia kan slänga sig i väggen. Mina horisonter i handlingen är obegränsade, de genomtänkta bottnarna, författarens röst och karaktärernas dualism flyter ut som ett hav runtikring mig. För att dra metaforen längre kan man säga att från berget börjar en lavin av insikter välla ner, med en själv surfande på.

Samtidigt är det just dessa böcker som kanske är de absolut nödvändigaste att läsa om. Från sida ett får man ge sig i kast med ytterst komplexa och grubblande individer som verkligen vänder och vrider på sina motiv. Sci-fi i denna form är hela genrens existensberättigande. Teoretiska miljöer designade för att föra fram allmängiltiga dilemman och paradoxer hos människan. Ender, som är kring sex år gammal när vi lämnas i handlingen, skeppas i väg till en rymdstation där han tillsammans med hundratals andra barn i olika åldrar ska bli en framtida befälhavare över jordens rymdflottor.

Jag kan höra er muspekare skjuta upp till krysset i webbläsaren nu, men hejda er. Ge det en chans, Enders Game säger, liksom alla bra romaner, något om oss själva och vår samtid som är svår att fånga på något annat sätt. Ultrarealism ger oftast bara en metallisk smak i munnen. Iakttagelserna blir som skarpast när vi får se oss själva i ett annat sammanhang. Nu ska jag läsa om boken igen.