Brott och (kanske) straff
Hur blir man en bra knarklangare? På vilket sätt påverkar kokain PRO:s lokalförening i Sundbyberg? Varför vill jag plötsligt bli yrkeskriminell?
Okej, det finns få människor därute som egentligen ogillar kriminal-litteratur, jag sparkar inte in några säkerhetsdörrar här. Men vi pratar inte om Camilla Läckbergs eller Håkan Nessers späda fiktioner kring den modiga (men privat bekymrade) kriminalkommisarien som slåss mot en djävulsk seriemördare.
Ånej, ingen eskapism den här gången. Istället kan jag för er förtälja det underbara i att tända mordbrasan, dra den blodiga läderjackan tätt omkring dig, hälla upp en gudfader-grappa eller original gangsters-bärs över Mr. Nice av Howard Marks, Kokain av Tom Feiling, eller Svensk maffia av Wierup och Larsson.
Med fyndighet och ett persongalleri som saknar motstycke i dysfunktionalitet berättar den ”snälla knarklangaren” Howard Marks om hur han formligen dränkte Storbritannien i maja under sjuttio och åttiotalet. Liksom, av en händelse, medan han tänkte på annat. Det går inte ritkigt att värja sig för charmen, eller att inte tjusas av de störda situationer hans jet-set liv kastar honom i. Liksom alla dessa typer av biografier skrivna med någon ambition av realism, är topparna i livet vansinniga toppar och skildringarna av hans fängelsevistelser en orgie av misär, ångest, panik och apati.
Liksom många andra böcker avnjutes denna bäst med en försvarbar portion allmänbildning och historiekunskap i bakhuvudet. Om man vet lite grann om den ekonomiska situationen i Storbritannien på sjuttiotalet, och om hur the swingin’ sixties svepte genom London årtiondet innan, finns det en hel värld av aha-upplevelser att hämta när protagonisten skeppar över åtta ton marijuana mellan Irland och Wales tack vare/på grund av IRA, CIA, Tullen och ett duktigt mått av korruption på alla nivåer. Läs den, och få ett tvärsnitt av marijuanakonsumtionen i västvärlden de senaste trettio åren. Och, när Howard skriver passionerat om jazztobakens alla fördelar, varför den fortsätter med mer eller mindre oförminskad styrka.
Där Mr. Nice på något sätt lämnar dig med en mysig känsla i kroppen (men med en plötslig hunger), kommer den ytterst omskrivna Svensk maffia ömsom få dig att greppa förskäraren, dra för gardinerna och ringa Rikskrim i förebyggande syfte och ömsom få dig att slita ditt hår och fnissandes åt den absoluta inkompetensen hos organiserade kriminella i Sverige.
Sakligt, och med en osviklig precis pedagogisk lunk, leder de två herrarna läsaren genom hela den svenska undre världen, från Hells Angels till Tjock-Steffe. Självklart är det hemskt, på sitt sätt. Folk dör, förstör sina och andras liv och äter vidare på klassklyftorna i samhället.
På sitt sätt är boken viktigare som ett, som det så trendigt heter, samtidsdokument än som en skildring av kriminalitet. Men i jämförelse mot Kokain, av Tom Feiling, är det närmast lite pittoreskt. När ett halvtdussin alkoholiserade kåkfarare från Wolfpack gömmer sig i en kurbitsprydd liten stuga i Dalarna håller Medellínkartellen liv i sin egen slavhandel och inbördeskrig i Colombia.
Min jämförelse är självklart orättvis. Den ena boken ger en bred bild av all organiserad brottslighet i Sverige de senaste 20 åren, medan den andra spårar kokainet och dess tsunami-liknande framfart över världen, påhejad av kortsiktiga giriga politiker och post-koloniala ringar på vattnet.
Det man gör är att man drar streck. Du kopplar ihop saker du inte visste att du glömt, samtidigt som det blir alltför tydligt vad som är hönan och vem som är ägget i den globala kopplingen mellan fattigdom och brottslighet.
Och nej, man får inte lära sig hur man gör kokain.
Pablo skulle sparka organiserad brottslighets-stjärt av dessa wannabees.
