Okej, det finns få människor därute som egentligen ogillar kriminal-litteratur, jag sparkar inte in några säkerhetsdörrar här. Men vi pratar inte om Camilla Läckbergs eller Håkan Nessers späda fiktioner kring den modiga (men privat bekymrade) kriminalkommisarien som slåss mot en djävulsk seriemördare.
Ånej, ingen eskapism den här gången. Istället kan jag för er förtälja det underbara i att tända mordbrasan, dra den blodiga läderjackan tätt omkring dig, hälla upp en gudfader-grappa eller original gangsters-bärs över Mr. Nice av Howard Marks, Kokain av Tom Feiling, eller Svensk maffia av Wierup och Larsson.

Med fyndighet och ett persongalleri som saknar motstycke i dysfunktionalitet berättar den ”snälla knarklangaren” Howard Marks om hur han formligen dränkte Storbritannien i maja under sjuttio och åttiotalet. Liksom, av en händelse, medan han tänkte på annat. Det går inte ritkigt att värja sig för charmen, eller att inte tjusas av de störda situationer hans jet-set liv kastar honom i. Liksom alla dessa typer av biografier skrivna med någon ambition av realism, är topparna i livet vansinniga toppar och skildringarna av hans fängelsevistelser en orgie av misär, ångest, panik och apati.

Liksom många andra böcker avnjutes denna bäst med en försvarbar portion allmänbildning och historiekunskap i bakhuvudet. Om man vet lite grann om den ekonomiska situationen i Storbritannien på sjuttiotalet, och om hur the swingin’ sixties svepte genom London årtiondet innan, finns det en hel värld av aha-upplevelser att hämta när protagonisten skeppar över åtta ton marijuana mellan Irland och Wales tack vare/på grund av IRA, CIA, Tullen och ett duktigt mått av korruption på alla nivåer. Läs den, och få ett tvärsnitt av marijuanakonsumtionen i västvärlden de senaste trettio åren. Och, när Howard skriver passionerat om jazztobakens alla fördelar, varför den fortsätter med mer eller mindre oförminskad styrka.

Där Mr. Nice på något sätt lämnar dig med en mysig känsla i kroppen (men med en plötslig hunger), kommer den ytterst omskrivna Svensk maffia ömsom få dig att greppa förskäraren, dra för gardinerna och ringa Rikskrim i förebyggande syfte och ömsom få dig att slita ditt hår och fnissandes åt den absoluta inkompetensen hos organiserade kriminella i Sverige.
Sakligt, och med en osviklig precis pedagogisk lunk, leder de två herrarna läsaren genom hela den svenska undre världen, från Hells Angels till Tjock-Steffe. Självklart är det hemskt, på sitt sätt. Folk dör, förstör sina och andras liv och äter vidare på klassklyftorna i samhället.

På sitt sätt är boken viktigare som ett, som det så trendigt heter, samtidsdokument än som en skildring av kriminalitet. Men i jämförelse mot Kokain, av Tom Feiling, är det närmast lite pittoreskt. När ett halvtdussin alkoholiserade kåkfarare från Wolfpack gömmer sig i en kurbitsprydd liten stuga i Dalarna håller Medellínkartellen liv i sin egen slavhandel och inbördeskrig i Colombia.
Min jämförelse är självklart orättvis. Den ena boken ger en bred bild av all organiserad brottslighet i Sverige de senaste 20 åren, medan den andra spårar kokainet och dess tsunami-liknande framfart över världen, påhejad av kortsiktiga giriga politiker och post-koloniala ringar på vattnet.

Det man gör är att man drar streck. Du kopplar ihop saker du inte visste att du glömt, samtidigt som det blir alltför tydligt vad som är hönan och vem som är ägget i den globala kopplingen mellan fattigdom och brottslighet.

Och nej, man får inte lära sig hur man gör kokain.

Pablo skulle sparka organiserad brottslighets-stjärt av dessa wannabees.

Aldrig har jag insett kraften i omläsningar, i hur tankar och funderingar sakta sjunker ner i ens undermedvetna och blir lika mycket del av ens minne som ens känsloliv. När man sedan tar upp samma bok ett, fem eller tjugo år senare står man på ett berg av spaningar, grubblerier och drömmar om varenda detalj i boken. Ens undermedvetna är det kraftigaste som finns, den kommer ihåg, lagrar och analyserar allt. Google och Wikipedia kan slänga sig i väggen. Mina horisonter i handlingen är obegränsade, de genomtänkta bottnarna, författarens röst och karaktärernas dualism flyter ut som ett hav runtikring mig. För att dra metaforen längre kan man säga att från berget börjar en lavin av insikter välla ner, med en själv surfande på.

Samtidigt är det just dessa böcker som kanske är de absolut nödvändigaste att läsa om. Från sida ett får man ge sig i kast med ytterst komplexa och grubblande individer som verkligen vänder och vrider på sina motiv. Sci-fi i denna form är hela genrens existensberättigande. Teoretiska miljöer designade för att föra fram allmängiltiga dilemman och paradoxer hos människan. Ender, som är kring sex år gammal när vi lämnas i handlingen, skeppas i väg till en rymdstation där han tillsammans med hundratals andra barn i olika åldrar ska bli en framtida befälhavare över jordens rymdflottor.

Jag kan höra er muspekare skjuta upp till krysset i webbläsaren nu, men hejda er. Ge det en chans, Enders Game säger, liksom alla bra romaner, något om oss själva och vår samtid som är svår att fånga på något annat sätt. Ultrarealism ger oftast bara en metallisk smak i munnen. Iakttagelserna blir som skarpast när vi får se oss själva i ett annat sammanhang. Nu ska jag läsa om boken igen.

Ovärderliga parallellhistorer. Om jag vore elak skulle jag skriva ”Rymden har aldrig varit såhär barnslig.”

I ett sammelsurium av mer eller mindre påstridiga påståenden, liknelser, metaforer, dialoger och beskrivningar kan en enda droppe känsla falla orörd genom vår vindtunnel av censur och landa med en komets kraft på läsarens själ och få den att slå klang. Detta är känslan som alla de skrivande eftersträvar, den påverkan som gör all möda värd.

Till och med i min ytterst begränsade erfarenhet av skrivrespons är det den kritiken som har följt med mig: ”När jag läste det här stycket kände jag såhär”. Det handlar inte om vad personen känner så mycket som att den ska känna, tolkningen är fri, vilket verkar vara vad de flesta författaren, regissörer och dylikt löst folk tillslut förstår. Hopblandad med denna flora av känsloladdade alster skumpar dock många böcker som framkallar något annat inombords. Inte så mycket en känsla som en drivkraft, en vilja och en nyfikenhet. Ibland kan det vara facklitteratur som gör det, man råkar bläddra i en bok om nationalekonomi och blir så begeistrad att man ägnar en natt framför wikipedia.

Men ibland, som i Neal Stephensons Cryptonomicon och Quicksilver blir man insugen snarare av den självklara charmen än utav en faktaspäckad helhet. Förstod du något? Knappt jag heller, och vår förståelse är befriande nog inte Stephensons mål heller. I två utav hans böcker där han följer de fiktiva släktleden Waterhouse, Shaftoe, Comstock och Root, lägger han helt förtroendet i läsarens knä. Han litar på din intelligens och ditt intresse, din förmåga att greppa till och med de ekvationer och kryptografiska illustrationer som emellanåt ploppar up.

Det är Upplysningen dramatiserad, datorns födelse, matematikens utveckling, vetenskapens början och de tidiga forskarnas vedermödor på ett obarmhärtigt roande sätt. Dessa böcker är känsloväckande och inspirerande, utan att behöva vara kvasireligiös halvlyrik som Alkemisten.

När man lägger ifrån sig dem frågar man sig vilken komplett idiot man är som inte lade manken till och läste natur på gymnasiet, och sedermera satsade på teoretisk fysik, molekylärbiologi, astronomi eller liknande. Och man undra även varför man nu, efter över tre års högre studier, fortfarande inte kan redogöra för relativitetsteorin utan att börja svamla, och varför man inte har ett järnfast grepp om vetenskapsteorin. Suck. Det är bara att läsa vidare, drömma lite och lära sig ett helvetes massa.

Den extrema flåsande miljöbeskrivaren, som ohämmat ger sin in på att i detalj förklara lukten av den skrubbade stålbritsen på det mentalsjukhus där vår protagonist har lags in, är en sådan taliban i bokhyllan. Han beskriver varje svettdroppe på Atlas som håller upp himlavalvet, och vältrar sig i tvivel, grubblerier smärta och gärna en smula avföring. Det mest deprimerande exemplet jag läst senast på detta är det rottingpiskande, tuberkulosdödande och föräldralösa verket Nässlorna blomma av Harry Martinsson. Utsökt vackert språk som används uteslutande för att väva den kvävande rök av ond bråd död och förtvivlan under största delen av boken.

I uppväxtskildringen som utspelas kring tidigt nittonhundratal beskrivs de armaste, fattigaste små backstugor, torp och människor som svensk prosa producerat (för övrigt så verkar det finnas så många böcker som utspelas på den tiden med likadan handling att genren ”Uppväxtskildringar, tidigt 1900-tal, landsbygden” borde ha en egen avdelning på våra bibliotek.) Den lilla föräldralösa Martin (Harry Martinssons gestaltning av sig själv som barn) inser mot slutet av boken att människorna kring honom lever och frodas i hatet, de går igenom livet bittra, arga och besvikna och lämnar ett otacksamt jordeliv fyllda med vemod och smärta. Kul läsning, helt enkelt.

På motsatta sidan av Martinsson, fast lika djupt rotad i de ångestframkallande skrifternas tradition, har jag stött på Cormac McCarthy och hans The Road,  som för övrigt kommer på bio om ett tag med Viggo Mortensen i huvudrollen. Nu befinner vi oss i ett ödelagt USA där människor jagar och äter varandra, en icke namngiven katastrof har störtat civilisationen och dödat en stor del av allt levande. Om man läser recensionerna som skrivits om boken dyker ord som ”känslomässigt förkrossande” och ”hjärtekrossande” upp. Inte så konstigt. Boken skildrar en döende man och hans unga son när de försöker ta sig söderut genom ett landskap liknar en korsning mellan Mad Max med minusgrader och Hannibal Lecters dagdrömmar.

Stilen är så sparsmakad att verket snarare lutar åt skräck-lyrik än minimalism. Dialogerna är i formatet ”avskalad barnbok”, inga känslouttryck, inga onödiga bisatser, prepositioner eller adjektiv. Vi dras framåt i McCarthys obarmhärtigt vassa historieberättande med hjälp av enkla, korta, fruktansvärda konstateranden av verkligheten kring karaktärerna. Jag ska inte säga slutet, men låt mig säga så här, jag kunde knappt sova den natten när jag läste ut boken, och inte heller kunde jag släppa bilden av dessa två otroligt utsatta svältande och frysande människor.

Depression, mörker, hat och våld. Allt detta finns inte bara som element som kan manipuleras i Nässlorna blomma och The Road, de är själva essensen. Den grunden ger också dessa författare möjligheten att bli extrema i sina stilistiska mejslingar, konventionerna är upplösta, spänningskurvan blev en råbandsknop och en möjlighet att inte dalta med visionen infinner sig. I mitt eget blygsamma skrivande känner jag tryggheten när mörkret faller över karaktärerna och handlingen. Kanske är det som lille föräldralösa Martin tror, att vi människor lever i hatet, och tar näring av ilskan och den småsinta ondskan.

Martinsson och McCarthy, mästerliga stilister som gör mig närmast deprimerad.

Ingen verkar intresserad av hur det verkligen går till, de dagliga göromålen, att ringa i evigheter till med flit obemannade telefoner i någon pastellfärgad myndighetskorridor, att stå och småfrysa vid en sjö när klass 3A från Björkängens skola lär sig segla jolle. Det är antingen eller som gäller. Du är Michael Blomqvist ur Milleniumserien, orädd attackreporter med osvikligt rättspatos eller så är du William Booth ur Scoop, ”Drakens” reporter i småfågel- och lövgrodsfrågor som med sympatisk naivitet av en olyckshändelse blir skickad som krigskorrespondent till Afrika. Det är bara att fylla på i kolumn A eller B. Mer förvirrande blir bilden när man betänker att de allra flesta som ger ut böcker i vårt avlånga land, och säkert i de flesta andra också, är väl etablerade journalister, oftast reportrar. Trots det verkar det finnas en komplett nonchalans när det gäller att skildra en riktig journalist. ”Vänta ett tag”, säger den kunnige, ”alla reportageböcker då?”. Självklart, här kommer själva behållningen med att läsa det skickliga journalister skriver. Enkelt, tydligt, bra flyt och med blicken på bollen, för att fyra av en sista sportfloskel. Du bränner igen om dem på max en dag. Sölve & Co. av Britt-Marie Citron är bland det mest givande kurslitteraturen jag läst. I alla fika- och konferensrum på alla myndigheter, departement, domstolar och kommuner borde den ligga som ett lysande argt bevis varför ända in i sjumilaskogen vi egentligen behöver offentlighetsprincipen och journalister för.

Likaså kan ”innifrån”-skildringarna stå i en klass för sig när journalister kastar in en molotovcocktail hos Klubben för inbördes beundran och skriver om sin egen arbetsplats med mer eller mindre saklighet. Båda exemplen som dyker upp är ifrån Aftonbladet, tidningen vi alla älskar att hata. Myggor och Tigrar av Maja Lundgren utspelar sig bara delvis på den uppenbarligen skruvade kulturredaktionen där Maja överväldigas av den störda manlighetsnorm som råder där. Med namn och allt spikas det manliga journalistpatrasket upp av henne innan hon sticker till Italien och boken tappar fart som senaste tio årens palmeutredning.

På Aftonbladet däremot är en saklig berättelse om kvällsblaskans uppgång och uppgång av Sven Sörmark som gör alldeles rätt för sig. Med ett rysligt torrt och roande språk (en doft av tokrolig patenterad brittisk meningsbyggnad) leder Sören oss igenom de mest omvälvande åren av Aftonbladets historia, inte fram till nutiden utan fram till att den blev ”LO-bladet” som han kallar den.

Svart och vitt är precis det som journalister inte ska rapportera som, men ifråga om litteraturen verkar vi ha sjunkit ner lika djupt i hollywoods spänningskurva som alla andra.

Närmare verkligheten iallafall

Där formas karaktärerna, där sätts tempo, miljö och stämning. Jag har tidigare orerat om novellkonsten av J.D Salinger, men nu kan Graham Greene med ”Our Man In Havanna” föras upp på listan. Det är utsökt, på ett nästan sensuellt delikat sätt. Varenda bisats är vägd på guldvåg för att precis passa in i det lilla pusslet. Jämförelserna låter inte vänta på sig. Mot det jag tidigare läst är dessa nätta små verk som perfekt sammansatta tyska sportbilar mot skramlande amerikanska pickups. Det är målsökande missiler mot bombmattor, delikatessaffär mot Willys. Och man vet att mer utav det goda skulle inte nödvändigtvis vara bättre.

De historier som nyss nämnda herrar vill berätta gör sig perfekt på ett kortare format. Förr i tiden var ju smalare verk normen, på den tiden när novellen var inne, och det sågs med respekt på de som kunde uttryckas sig stilfullt på ett fåtal rader. Istället för de textsprutor á la Stephen King (och hundra deckarförfattare) som tröskar ur sig bibeltjocka böcker.

Less is more, och mellan opretentösa pocketomslag stoltserar en handfull gulnande sidor där de mest fantastiska människor och varelser rör sig. När det är trångt prioriterar man, både när det gäller handling och stil. Att tala sanning gäller i högsta grad då, men mest genom fiction. Författaren har inte plats att svalla iväg på socialrealistiska epos, han måste visa människan genom att hitta på, komma närmare genom att ljuga en smula.

Dessa smala små underverk sköter om sina spänningskurvor med kärlek och fast hand, de skeppar runt sina karaktärer på banor som ritades upp under antiken, men de gör det med sådan hantverksskicklighet att inget gnissel hörs, inget skrapar emot. Väloljat, snabbt och säkert.

Som underhållning är det rätt i tiden, bokstavligt talat, då en sittning på toaletten blir så mycket trevligare med en nätt hanterbar liten bok vars handling har sådan fart framåt att man inte ens behöver vara dålig i magen och ha en trist gäst för att hinna avnjuta åtminstone ett sidospår eller etableringen av en ny karaktär. Ett förträffligt exempel på detta är Evelyn Waughs ”Scoop” (sv. titel: ”Press Stopp”) vilket leder mig in på ”journalistlitteraturen”, en puck jag kommer att passa vidare vid nästa inlägg.

Frank läste säkert också smala böcker på toaletten…

Den ultimata uppdelningen är facklitteratur/skönlitteratur, men det är inte hugget i sten. Under pluggperioder och inför tentor är det bara facklitteratur som gäller, av uppenbara skäl, men jag tror att om man smalnar av sig för mycket åt det ena eller det andra hållet missar man en möjlighet inom litteraturen som är fantastiskt. De tankar som man får av att läsa flera böcker samtidigt är unika, speciellt då de ger en möjligheten att se verken man läser på ett helt nytt sätt. Till exempel läser jag just nu Sofies Värld av Jostien Gaardner och Röde Orm av Frans G. Bengtsson. Reflektionerna för mig blir då av slaget ”Vad säger Orm om filosofi och idéer när han låter sig kristnas?”, ”Är Sofies Värld egentligen en saga i stil med Röde Orm?” Varför ska man låta ett verk stå för sig? Speciellt över sommaren borde man ta chansen att expandera sina horisonter, smaka nya frukter, känna saltstänket i ansiktet när man sitter ihopkrupen i fören på ett vikingaskepp samtidigt som man befinner sig i Lillesand början av nittiotalet och lyssnar på en baskerförsedd herre prata om Descartes.

Sudda ut gränserna mellan dina tankegångar, ligg i hängmattan och blicka upp bland solstekta blad och fundera över Miklagårdsskatten som Are berättade om samtidigt som du fnular över Sofie och Albertos metatextuella verklighet. Du kommer stämma upp i skönsång för de korsbefruktade fantasifoster som kommer virvla runt, ge dig hän, blanda hejvilt: Mein Kampf med Nalle Puh, Dan Brown med Shakespeare eller varför inte Vilhelm Moberg och ett Rocky-album? Det är ju inne nuförtiden med cross-over filmer, som Död Snö där norska zombienazister går loss bland fjordarna, så varför inte cross-over böcker…

”Orm dundrade igenom häcken med Blåtunga i hand. Han blev stående på andra sidan med kvistar i skägg och hår när han fick se den prunkande trädgården. Maken till underligheter hade han aldrig sett, icke heller underliga gården, utan vare sig visthus eller liknande som låg i andra änden. Sofie hade precis plockat upp det senaste filosofikuvertet ifrån postlådan när hon hörde ett brakande ljud ifrån andra sidan huset. Det kanske var Hermes! Upphetsad sprang hon runt knuten men blev svimmade nästan av förvåning när hon fick se karln som stod precis vid hennes hemliga krypin i häcken. Han hade stort rött skägg, svärd, hjälm och konstiga kläder på sig. Det måste vara en viking, tänkte Sofie. Hon läste om rövarna förra året i skolan, men ska inte de ha horn på hjälmen? Hon vågade inte fråga. Vikingen och den lilla flickan (båda med flätor i håret) blev stående stirrande på varandra. Ända till författaren hade annat att göra.”

Så kan det låta då.

Såhär kan det se ut en sommar: Rövande filosofer eller filosoferande rövare.

Denna tankegång utav en utav vår tids största författare är inte plockad ur luften, och inte heller står den själv, snarare har filosof på filosof brottats med vårt språks betydelse för våra tankar. Och för en gångs skull finns lekmän med på tåget, för när det gäller vårt språk filosoferas det starkt ute i stugorna. Fastän man kanske inte alltid vet om att det är det man gör.

Både i skrift och tal funderas det, skämtas, och grubblas det över hur invecklad, knasig, formande och spretig vår kommunikation är. Tack vare att språket utvecklas och förändras hela tiden kan man utan att behöva nå pensionärsålder reflektera över det. Ett exempel är alla bokstavskombinationer som har kommit upp för att klassificera människor. Efter att någon myntat begreppet ADHD har massor med barn fått diagnosen.

Men här har jag hört att många helt riktigt ställer frågan, vilket kom först? Fanns det verkligen så många barn och vuxna med koncentrationsstörningar innan etiketten kom till, eller skapades fenomenet genom att man fick just en etikett? Problemet är långt intressantare än vad en ”hönan och ägget” – liknelse skulle göra sken av.

I och med att intresse för språket tycks fortsätta att stiga, har vi alla möjligheter att bli och fortsätta vara skeptiska, tänkande människor.

Den franske filosofen Michel Focault skrev att sinnesjukdom som vi känner det idag uppfattades helt annorlunda förut. De sjuka hade en plats i samhället tills man ifrån mitten av sextonhundratalet började spärra in dem. Man satte ”förnuft” i motsats till ”galenskap” och skapade motsättningar som sedan ledde till patalogisering och en medicinsk diskurs över fenomenet ”galningar”. Man har skapat en grupp i samhället genom en tanke.

Det finns exempel på detta genom hela historien. Kvinnor på 1800-talet var ”hysteriska”, ett exempel på ett uttryck och synsätt som sedan brutits ner och försvunnit.

Thomas Kuhn var vetenskapsteoretiker och påstod att alla vetenskaper existerar i paradigmer, som man inte ens kan tänka utanför. Ett exempel på detta är hur vi förut inte bara trodde, utan förutsatte att solen snurrade kring jorden. Idag finns filosofer som tror att vi alla, hela tiden, är ”fångade” i paradigm, som bestämmer vad vi kan och inte kan tänka, säga och uttrycka.

Språket är vår väg in och ut ur dessa, så att vi kan emigrera och byta upp oss till ständigt bättre paradigm. Vi har gått ifrån ett vidskeplig och gudsfruktande paradigm till ett humanistiskt och rationellt. Det viktiga nu som alltid är att inte låta språket stagnera, inte sluta grubbla och tänka, varken på universiteten eller i fabrikerna.

Det talade och skrivna språket ger oss ständigt ökande frihet att tänka

Vardagligt och ibland odramatiskt, men aldrig trivialt. När Salinger berättar sina korta, ofta lösryckta, små historier är det som att han håller en lektion i att läsa mellan raderna. Han slår oss i huvudet med nyans-hammaren och sticker oss i baken med en vitglödande gaffel av sociala minimalistiska situationer. Det är inte känslan av bombastiska brandtal som är så vanlig i moderna romaner, exempelvis Vita av Melania G. Mazzucco. Inte heller är språket nästintill plattityd -fyllda som i till exempel Alkemisten, eller trögt känslodött som i Män som hatar kvinnor.

På något sätt är det allt på samma gång, och lyckas samtidigt vara stört roligt. Att skapa sådana bra dialoger, där man förlorar sig i utbytets gnista och glömmer bort karaktärerna som pratar, kräver att man koncentrerar sig på just det: Karaktärerna. Hos Salinger är de där på ett påtagligt men ändå surrealistiskt sätt. En fullständig behärskning utav det engelska språket, kombinerat med en övernaturlig talang att skildra människor, skapar personer ifrån alla delar av livet som känns som att de sitter bredvid dig, just nu. Hemingway berömde honom för hans talang när de träffades under andra världskriget.

Jag läste någon gång att bra science-fiction och fantasy säger oss mer om hur människan är, vilka frågor vi brottas med, våra hopp och tvivel, än den mest närgånga socialrealistiska skildringen. Balansgången som detta kräver av en författare som ger sig in i leken är inget att fnysa åt, alldeles för ofta pendlar verk mellan ytterligheterna, men den är nödvändig. Du kan välja att inte gå ut på linan och istället stanna vid cirkusstolpen och skriva tomma texter, människolösa. Men när du väl gett dig ut är det bara åt det ena eller det andra hållet du kan ramla (jag är medveten om att det blev en plattityd). Salinger går på händerna över linan samtidigt som han jonglerar med fötterna. Han behärskar fullständigt sina karaktärer och deras minsta harkling, vridning på huvudet eller höjning av ögonbryn. Varje mening är vägd på guldvåg, och bakom och mellan dessa finns ett universum av redan tänkte tankar, av planering och fundering. Han ger mindre än vad han vet, vilket paradoxalt ger mer till läsaren.

Karaktärerna gör dialogen, men dialogen gör också karaktärerna. När man läser Salinger får man hela tiden känslan av att han har släppt sina skapelser lösa. Det är så finstämda att de bara går och går. Den minsta tänkbara kontrollen finns.

Dessa känslor av frihet, rymd, sanning och närhet (kom ihåg, inte realism), är förstås bara illusioner. Salinger har aldrig släppt pennan, men det yttersta tecknet på en god författare är när han eller hon inte märks.

JD Salinger

Denna karikatyr av JD Salinger passar på mer än bara hans utseende. Hans iakttagelse och förståelse av hur människor rör sig och pratar är av absolut mästarklass.

Visst, nog sitter du ihopkurad i soffan, men det är bara ett utslag av den ytliga rädslan, det kittlande och spännande som du egentligen är ute efter. För god ton och sed ska här snabbt nämnas att det läskigaste jag någonsin konsumerat, hur man än vänder och vrider på det, var en vansinnigt krypande kort liten historia ur Kalla Kårar som jag måste ha läst när jag var åtta. Åldern och känslan gjorde nog sitt också. Men den spökhistorien, även såhär i efterhand sätter inte den existentiella ångest i bröstet, inte obehagskänslan och det inre mörkret som jag syftar på. Bara en sak kan göra det: Svensk diskbänksterror (copyright).

Denna typ av litteratur, och i viss mån film, behöver inte vara läskigt alls egentligen. Den kräver inga monster eller mördare som springer runt i en skog, eller bisarra legender som det spinns vidare på. Det enda den behöver är ett barn. Det är minimumrekvisitan. Barnet ska vara sådär en tio-tolv år, vilja väl, och ha det förjävligt, både hemma och i skolan. Känner ni igen det? Det jag talar om är Johan Ajvide Lindqvists briljanta två första böcker Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda.

Helt vanliga pojkar och flickor, pensionärer, pappor, mammor och farföräldrar som med sin gnidande obehagliga sen-till-jobbet-ont-i-magen-gråmulet-väder-realism kommer en så nära utan att egentligen ens behöva vara speciellt bra skriven. Det är det läskiga, på något sätt. Vi i Sverige är så homogent extrema med mellanmjölk, lådvin, försäkringskassan, dagisavgift och centralvärmen att det inte går att missa målet. I Ajvides romaren ställs vi inför det värsta som det här landet har att erbjuda. Misär bakom en institutionell fasad. Ett socialt system med barn som faller igenom, rädsla för att vara ensamma. Alkoholism, fuktiga minusgrader och hushållsvåld.

Det skräckinjagande är inte zombierna eller vampyrerna, det är den fascinerande hellyllesvenska tragedin vi alla känner till och rört oss i. Dessa två böcker, och säkerligen den relativt nyutgivna Människohamn, är nationalklenoder lika skarpt svenska som Doktor Glas och Gösta Berlings Saga. För mig, född på åttiotalet, kryper ändå skildringarna utav protagonisten Oskars barndom i Låt den rätte komma in i det tidiga åttiotalets Blackeberg under skinnet.

När de spillror av liv som passerar genom boken gråter, skriker, skrattar eller lider är det inte jag som gör det, det är inte det som är grejen, men jag vet vilka som gör det. Jag ser dem framför mig på torg, i trapphuset, i sopprummet och i tvättstugan. De lite för högljudda på tunnelbanan, hon med ett blått öga och plastkassar som inte möter någons blick. De tystaste barnen på skolgården. Romanerna blir på det här sättet bara en trampolin för våra egna minnen och tankar, ett karbonpapper lagda över våra egna liv där blyertsens drag framhäver de mörkaste skuggorna och linjerna. Ni känner igen det.

Inte skräcken, kanske inte mörkret, men detta recept, det alltigenom svenska, har använts i säkerligen hundratals filmer och böcker. Filmer som Tillsammans och Jägarna använder den, det enda som skiljer mellan de två är en dragning på ljusstyrkan över samma garage, samma flanellskjorta, Volvo, närbutik och köksbord. Samma sprit, samma tårar.

Åter till Ajvides böcker. Tycker jag att de är bra? Ja, men inte bra på samma sätt som de fantastiskt spännande och drivande sci-fi jag läst, snarare böcker som man har möjlighet att få att växa. Skräckens stämpel som skräplitteratur släpper mina hämningar en smula, och även författarens. I vilken annan genre kommer man annars undan med formuleringar som: ”Svartskjukan var en fet, kritvit orm i hans bröst. Den vred sig långsamt, ren som oskuld och barnsligt tydlig”.
Vackert, på ett kaxigt tilltalande sätt ytterst finstämd. Alltför ofta känns romaren för spända och stressade, vridna neråt och skurna till det känns som att man smeker en komplicerad metallskulptur när man läser dem. Vacker och intressant, men kallt. Det är klart på något sätt.

Ajvides böcker är inte klara, de är inte perfekta, men deras obarmhärtiga vardaglighet kräver av oss att vi fyller ut själva, sväller upp med det enda som kan dränka oss i äkta, blodisande terror: Vår fantasi.

Disktrasan – Det mest skräckinjagande vi vet.